AR dag 9 - Sydney

Om varje stad skulle ha en dedikerad stadsfågel så skulle jag säga att den vita kakaduan är Sydneys. De fanns verkligen överallt och tjoade och förde oväsen. De låter inte på samma vis som Kajsa, som har ett väldigt starkt men på något vis melodiskt skri. Här låter kakaduorna som om de var i slutet på en mycket otäck hosta eller den där hesheten eller kraxet som man kan ha ibland på morgonen. Och man kunde verkligen höra dem på flera kilometers avstånd. 

 Sydney

 

 Operahuset

Idag så var det dags att utforska Sydney. Nu är det upp till bevis, den fråga som alla besökare ställer sig: vilken stad kommer jag att gilla mest? Melbourne eller Sydney? Och det blev mycket gående idag. Jag tror att jag räknade ut att om jag slog ihop den tid jag ägnade åt att promenera till olika sevärdheter så gick jag konstant i 8 timmar i slutändan. Eftersom det var en solig dag, beslutade jag mig för att starta rätt så tidigt. 8.30 var jag utanför dörren och började dra mig åt kusten. Mitt hostel låg vid Kings cross, vilket är i östra delen av storstaden. Mitt lunchmål hade jag bestämt mig för att gå till Sydneys fiskmarknad, som låg i den västra delen av staden. För att komma dit beslöt jag mig för att följa kusten och därmed både besöka den botaniska trädgården, operahuset och The rocks, vilket är den gamla och bevarade delen av staden. Men först ut var botaniska trädgården.

Jag tyckte om deras trädgård. Den var väldigt stor och öppen och var en perfekt oas i ett annars väldigt hektiskt stadsliv kan tänkas. Den var uppdelad i olika platåer och som alla hade olika teman, men till skillnad från många andra botaniska trädgårdar där de försöker få in så mycket som möjligt på liten yta så var det stora öppna gräsmattor emellan de olika områdena där man kunde sitta och ha picknick eller bara ta det lugnt. Utsikten ut över vattnet var också fin och man hade jättebra utsikt ut över operahuset. Jag roade mig en stund med att försöka ta en bild på mig med operahuset, vilket var lättare sagt än gjort då det blåste på fel håll och jag fick håret i ansiktet hela tiden. Men jag fortsatte sedan att följa kusten för att titta närmare på operahuset. Det är lite dåligt av mig, men jag visste inte att det är designat av en svensk. Men det är ju en del av att resa, att lära sig nya saker. Det hade varit roligt att se hur det såg ut på insidan också, men då fick man betala inträde vilket var ganska dyrt. Så jag fick nöja mig med att cirkulera byggnaden istället. 

 The rocks centrum

The rocks med stan i bakgrunden

Jag gick sedan vidare förbi färjeterminalen som kan ta dig till olika öar eller andra sevärdheter för att komma in i stadsdelen ”the rocks”. Det var också väldigt mysigt med sina små bakgator och gamla hus, vilket skapade stor kontrast mot skyskraporna i bakgrunden. Det var svårt att inte gå vilse bland alla myllrande gator, men det gjorde inte mig någonting. Det är när man går vilse som man kommer till alla de platser man aldrig skulle ha kommit till om man hade följt en karta. Ger lite extra spänning när man inte vet vad som finns bakom nästa krön.

 Sydneys fiskmarknad

Efter att jag hade tagit några varv, gick jag upp på den kulle där observatoriet låg för att se på Harbour bridge och Anzac bridge och för att få ett litet hum om hur långt jag hade kvar. Fiskmarknaden låg nämligen precis efter Anzac bridge. Det såg ut som jag hade en lång bit kvar att gå. Jag tror att jag hamnade i arbetsdistriktet ett tag, då 80% av alla som gick på gatorna bar kostym och var i allmänhet stressade och jäktade för att komma fram till sitt nästa möte. Men innan man visste ordet var så hade man kommit tillbaka till turiststråken igen. De hade till exempel Madame Tussauds, zoo och akvariet på ett och samma plats, i samma byggnad. Hur allt kunde få plats därinne var ju en annan fråga. Jag tog en bro över en flod som delade upp delar av staden och över till var maritima museet och allt som hörde till det temat höll till. Över oss gick ett sådant där tåg som färdas längs med en monoräls, till de flesta turisternas förtjusning. Kändes lite futuristiskt på något vis. Väl över bron så såg jag inte längre Anzac-bron, vilket hade varit mitt riktmärke fram tills nu. Jag fortsatte att gå och precis när jag började undra hur pass långt jag hade kvar och om det inte var dags att ta upp kartan, såg jag fiskmarknaden. Jag tog mig en liten runda för att se var jag skulle köpa lunch och bara titta på alla olika sorters fisk som de sålde. De hade verkligen allt man kunde tänka sig och det mesta till rätt bra priser också. Jag slog mig till slut ner vid ett hak som hade ganska mycket kunder (då måste de ha ganska bra mat tänker jag) och beställde en tallrik med ”sea food mix”. Vad jag fick var friterade mindre fiskbitar av olika sorters fisk, kalamariringar, stekta småbläckfiskar och pommes. Jag har kommit fram till att bläckfisk faktiskt är ganska gott och det var de bitarna som försvann först. Det andra var också gott och det märktes verkligen att denna fisken måste mer eller mindre ha kommit direkt från båten. 

Mätt och belåten gick jag sedan tillbaka in mot staden för att försöka hitta Event, deras stora biograf som skulle ligga någonstans längs med George street. George street är en himla lång gata som är stadens huvudsakliga shoppingdistrikt. Bara att gå från ena sidan av shoppingdistriktet till en annan (själva gatan var längre än så) tog 25 minuter. Biografen sedan låg någonstans mitt på. Det var verkligen en stor biograf, med 14 olika salonger på 3 olika våningar som både hade 3D visning, snackscentral och bar där man även kunde köpa sig jättestora, exklusiva (för att inte nämna dyra) milkshakes eller glassbomber. Den film jag valde sedan är den nya pixarfilmen som heter Brave, vilken jag ville se mest för att den inte släpps i Sverige förrän i slutet av augusti och alltså 2 månader senare än när den släpptes här. Jag bestämde att 19.15 blir nog rätt så lagom då det inte är för sent så att jag hinner se så mycket av staden som möjligt, men ändå så pass tidigt att jag inte känner mig orolig över att gå igenom halva staden nattetid.

 Ett av måånga centrala köpcenter

fin klocka

Chinatown. Riktigt fint litet Chinatown.

Det blev sedan att jag tog en liten runda på shoppinggatan och jag snubblade då in i ett (av många) shoppingcenter. I mitten av detta shoppingcenter på 4 våningar fanns det en stor klocka som gick igenom flera våningar och som jag har sett på kort i olika turistböcker. Jag blev lite förvånad först eftersom jag trodde att den fanns i Melbourne, men nu fick jag ju se att så inte var fallet. Jag satt sedan och väntade i en kvart på att klockan skulle bli 13, då jag hört att den ska spela en rätt fin melodi, men av någon anledning kom där inget denna timme. Lite besviken att inget hände gick jag vidare och ut på gatan igen. Men som plåster på såren hittade jag en liten outlet-affär där jag köpte en jättefin tröja som jag egentligen inte hade plats med i min lilla bag. Men det löste jag senare med att offra en av mina handdukar och bära den största tröjan på flyget hem.

 Sydneys moderna museum

Jag gick sedan tillbaka till ”the rocks” för att gå in en sväng på moderna museet. Och som med alla moderna museum har de konst som talar till en på ett djup man inte alltid kan förstå och så har de konst som bara är konstig utan att de verkar ha någon särskild mening. Mina favoriter var en filmutställning om barn i Afrika som hade blivit av med sina föräldrar och hur de hade hanterat sina liv, en vägg som var fylld med babyskor som hade dekorerats med små snäckskal och moderna tolkningar av aboriginska grottmålningar. På museet stannade jag i ungefär 2 timmar och klockan var ungefär 16.45 när jag gick ut. Min plan sedan var att jag kanske kunde gå och titta i lite affärer och på så vis fördriva tiden litegrann. Men till min förvåning så stängde de flesta affärerna inne i stan redan vid 17-tiden. Man tycker ju att en storstad som Sydney borde ha öppet lite längre än så. Till och med lilla Lund har ju öppet till 19. Så vad fick jag göra då? Jag fick helt enkelt gå in i de affärer som faktiskt hade öppet, men i regel mest gå rundor för att fördriva tiden. Då kändes mitt val av biotid inte lika lämplig längre. Men å andra sidan fick jag se mycket av staden istället som jag inte hade gjort annars. Jag åt middag i en park som låg framför tågstationen och tog till sist ännu en lång runda upp om färjehamnen och ner för George street. Vid det här laget var det en halvtimme tills filmen skulle börja, så då tyckte jag att det var nog med promenad.

Filmen var rätt så bra. Ska inte säga så mycket och spoliera för dem som vill se den, men det var på tiden att disney kom med en annan relationsvinkel på sina filmer. Att de hade en mor-dotter relationsvinkel istället för det vanliga mellan far och dotter. Och eftersom den här filmen har gått nu i ett par veckor, så var salongen kanske bara fylld till hälften, vilket var rätt så skönt. Efter bion gick jag hem igen och var kanske tillbaka på mitt hostel vid 21.45 ungefär. Det blev en lång och intensiv dag för mig och det visade sig senare att jag hade gått lite mer än 28 kilometer sammanlagt. Men samtidigt tänkte jag att de kommande 3 dagarna kommer jag ju mest att sitta och vänta på att flyget ska komma eller sitta och vänta på att det ska komma fram, så det var ju bara bra att jag passade på att gå så mycket jag kunde när jag kunde det. Med lite ömmande fötter (vilket var rätt så förståeligt) sov jag gott sedan.

AR dag 8 - Blue mountains och Jenolan caves

Då var det dags för att ge sig iväg på min sista bokade tur, nämligen min dagstur till Blue mountains för att se ”the three sisters” och sedan vidare mot Jenolan caves. 07.15 hämtades jag upp vid Bays water road som låg kanske 5 minuters promenad från mitt hostel. Detta var också en populär tur och vi fyllde nästan en hel stor buss. 42 tror jag att vi var som åkte. Men jag fick 2 säten för mig själv, så jag var nöjd. Var mest asiatiska turister på denna turen, så de hade inte varit så pratglada i alla fall.

Trafiken här i Sydney är mycket stökigare än vad den är i Melbourne och det tar ganska lång tid att komma någonstans över huvudtaget. Men allt eftersom vi åkte allt längre och längre ut från stan, lättade trafiken och vi kom fortare fram. På vägen körde vi förbi deras olympiska stadium som invigdes år 2000. Den ska visst vara en av få där intäkterna faktiskt täckte byggnationen av den och även gick lite i vinst. Man kunde dock inte se så mycket från motorvägen, utan var mest en massa skyltar, lite vimplar och möjligtvis en glimt av taket på den stora arenan. Men jag kan inte med all säkerhet säga att jag såg det.

På den här turen var det också en massa bussåkande, men till skillnad från de andra så hade vi inga småstopp emellan. Det var de 2 sevärdheterna som gällde och inget annat. Vi fick i och för sig se en film om nationalparken, men den var mest gjord som ett försäljningsknep för att locka fler till att betala mer pengar för saker vi ändå inte hade tid med och var i övrigt ganska dåligt gjord tyckte jag. Jag trodde först att den var gjorde på 80-talet, men fick till min stora förvåning sedan veta att den var gjord 2006. I alla fall så var vi framme vid de 3 systrarna klockan 10.15 och vi var tvungna att åka härifrån senast klockan 11.20. Det var lite synd tyckte jag, för det hade varit roligt att få utforska området lite mer än vad vi fick göra nu. Men men, man får göra det bästa av situationen helt enkelt. Som ett litet extratillägg hade jag lagt till en åktur med deras tågbana ner till den regnskog som fanns på botten av dalen där de 3 systrarna låg och sedan linbanetur upp igen när jag var klar. Tågbanan är en av de brantaste i världen och när den gick som brantast var det en lutning på 52 grader. Inte konstigt att sätena var så roligt formade...

 Tåget ner till regnskogen efter att vi hade kommit ner.

Regnskogen

De 3 systrarna

För att hinna med så mycket som möjligt fick jag gå ganska så snabbt nere i regnskogen och hann kanske inte uppfatta och uppleva allt som jag hade kunnat med lite mer tid. Det var fortfarande rätt så kallt där nere, eftersom solen knappt hade gått över kammen på de omliggande bergen riktigt, men skogen hade en himla fint skimrande blå färg. Det visade sig att eukalyptusträden i dalen utsöndrade en särskild olja i luften som reflekterade mycket blått ljus och därför gjorde att skogen och luften omkring den verkade mer blå. Sedan fick jag ju se de 3 systrarna också, men sorgligt nog var de nog lite för långt borta och imponerade därför inte så hemskt mycket. Jag spurtade igenom rengskogen på 25 minuter när det egentligen skulle ta 50 och åkte sedan upp för linbanan tillbaka till shoppen och parkeringen. Jag hade då tillräckligt mycket tid för att utforska området vid toppen lite mer och hittade en utsiktsplats som låg lite gömd på väg till en större parkering och som hade mycket bättre utsikt över systrarna än vad jag hade sett från själva parken. Där ser man vad man kan hitta om man bara letar lite.

Så blev klockan 11.20 och vi skulle ge oss iväg då. Problemet var bara att där var 2 stycken som saknades. Busschauffören väntade ett tag och sedan gick ut och letade. Och eftersom vi hade ganska så pressat tidsschema, så blev det faktiskt så att vi lämnade de 2 passagerarna där. Chaufförens inställning till detta var att det var orättvist för alla oss andra som faktiskt var i tid att vi skulle lida och kanske missa vår rundtur i grottorna. Vad som hände med dem vet jag inte, men jag tyckte rätt så synd om dem. Särskilt efteråt när jag visste vad de gick miste om.

 Starten på Jenolan caves där vi åkte igenom med vår buss

Grottorna var helt fantastiska och är troligtvis en av de bästa som jag har besökt faktiskt. Men för att komma dit fick vi först köra ytterligare 1 timme upp i bergen (eller tja, vår högsta nådda punkt var 1250 meter, vilket är högt för Australien, men kanske inte så högt i allmänhet) och sedan ytterligare 30 minuter ner i en dal på en smal och krokig bergsväg. Det var ganska skönt att vi inte mötte någon på vägen faktiskt, för jag vet inte hur det skulle ha funkat med en så pass stor buss. Jag tror till och med de hade sett till att trafiken bara kunde köra åt ett håll under vissa tider på dygnet. När vi väl kom fram möttes vi av ett stort hål som gick in i berget och som vi nätt och jämnt kunde köra igenom med bussen. På andra sidan öppnades en liten dal upp med ett gammalt hotell ståendes i mitten. Folk har kommit hit i nästan 100 år på grund av grottorna och var både då och nu en viktig turistattraktion. Vi var framme vid 13.10 och släpptes sedan lösa för att äta lunch och utforska området, så länge vi var tillbaka igen klockan 14 för vår tur i den stora grottan; Jenola-turen. För det visade sig sedan att de inte bara hade en stor grotta. De hade massvis med stora grottor (5-7 turer tror jag att jag hittade... och då tror jag inte att jag hittade alla). De hade så pass många att de till och med hade vissa grottor och valv som man kunde gå i utan guide, vilket var helt fantastiskt.

Den blå sjön där jag hade min lunch

Kan jag få lite mat?

 En del av gratisgrottorna

Jag åt snabbt upp min medhavda lunch och försökte tvätta min jacka lite. Jag hade nämligen köpt mig en kopp kaffe till min lunch och gjort det urgamla misstaget att ta ett lock som var för stort för min kopp. Och eftersom jag hade regnjacka på mig, kände jag inte hur kaffet rann nerför min jacka förrän jag blev lite blöt om handen. Så pinsamt att gå omkring med stora kaffefläckar på jackan sedan och känna inne i grottan hur man riktigt stank av kaffe. Men förutom det var det en jättemysig lunch. Satt vid en blå damm som verkligen var BLÅ (hade med mineralerna i vattnet att göra) och gick sedan och utforskade så många skrevor och valv som jag bara kunde innan det var dags för samling. Solen sken så fint genom alla hål att allt verkade förgyllt. Jag hade lätt kunnat gå upp en timme eller 2 tidigare för att få vara här lite längre.

Inne i huvudgrottan

 

 Den avbrutna pelaren

 "Bacon"-stalaktiterna

Lite mer häftiga stalaktiter

Men vid 14 var det som sagt dags att ta den stora turen in i Jenola, huvudgrottan. Vi var runt 60 på turen och leddes av en kvinnlig guide i 1 ½ timme och upp och ner för 900 trappsteg inne i berget. Och den här grottan hade det mesta i stalaktit och stalagmit-väg. Tjocka pelare, smala, genomskinliga som på sina ställen liknade bacon, och en hel som blivit avbruten på grund av tidens gång och skiftningar i marken. Här och var kunde man se spår av de tidigaste upptäckarna. Det fanns gamla stegar och glidspår som bildats av de tidiga upptäckarna när de gled ner för en brant med hjälp av en potatissäck. Här och var fanns det avbrutna stalagtiter eftersom de tidiga turisterna fram till början av 1900-talet gärna tog med en bit hem som souvenir. Det är svårt att riktigt gå in för hur deras upplevelse av grottan var då i jämförelse med den vi får uppleva nu. På den tiden gick de in med vaxljus som enda ljuskälla, medan vi har hur många lampor som helst som lyser upp vår väg. Måste ha varit en rätt läskig upplevelse att inte kunna se mer än 3-4 meter framför sig, men samtidigt rätt så häftigt. Men för tillfället njuter jag av allt ljus, för jag kan inte tänka mig att upplevelsen av grottan i sig och alla dess under var lika bra som den vi fick uppleva nu.

Så var klockan 16.45 och det var dags att åka hemåt igen. Resan hem skulle ta oss 3,5 timmar, så vi hade en bit att köra. Men vi saktades ner av en buss full med asiatiska turister som inte hade fattat det där med enkelriktat vissa tider på dygnet. Och det var inte lätt för någon av busschaufförerna att försöka pussla oss igenom den oväntade röran. Det var verkligen med nöd och näppe som vi lyckades ta oss igenom. Men det tog oss också 20 minuter av att åka fram och tillbaka och snirkla igenom de båda bussarna. Han fick en liten applåd vår busschaufför. Det förtjänade han.

Väl ute på vägen igen satte vår chaufför på en film för att fördriva tiden. Och kan du gissa vilken det blev? Det måste ju ha Sydney-anknytning och eftersom vi hade barn på bussen så blev det: hitta Nemo! Jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett litet skratt när den kom upp. Det är ju klart att det skulle bli den! Och det var på en lagom intelligensnivå också. Och när filmen var klar var vi praktiskt taget inne i Sydney igen. Trafiken var kass dock, då det hade varit ännu en olycka på vägen (hmm, verkar vara mycket olyckor i området här) så istället för att vara hemma igen vid 19.30 som tidigare var sagt, var jag hemma 20.20 istället. Så det blev en sen middag idag. Men bättre sent än aldrig. Nu ska jag försöka ladda batterierna för min dag i Sydney imorgon. Jag har mycket på listan som jag måste hinna se innan jag åker hem.

AR dag 7 - Resan till Sydney

Så var man klar med en stad till och skulle ge sig iväg till stad nummer 3: Sydney. Min bokade shuttle skulle inte komma förrän 11.24, så jag hade gott om tid att förbereda mig. Lånade till exempel en film och åt sedan en lång frukost, duschade, handlade lite godis som jag tänkte jag kunde ha till bion ikväll och slängde sådant som jag inte hade användning för längre (som mina hörlurar där sladden har börjat glappa, mitt schampo och balsam och min Nya Zeeländska lunchlåda). Sedan, med den resterande frukten som lunch bar det av till flygplatsen.

Det var precis så att jag kunde ta med mig allt på flyget (min bag vägde 9,4 kg och jag fick ha 10 kg). Väl där så frågade de mig om jag skulle vilja sitta vid nödutgången och vara den som öppnade dörren ifall det skulle bli en krissituation (i utbyte mot lite mer benutrymme). Och det kunde jag väl göra. Gjorde inte mig särskilt mycket.

Flyget till Sydney tog 2 timmar och jag var framme klockan 15.30. Det hostel som jag hade bokat (original backpackers) hade som en av deras försäljningsargument att man kunde få gratis upplockning på flyplatsen om man sov 3 nätter eller längre. Och i och med att jag gjorde det, så var det ju bara att dra nytta av det hela. Jag tänkte att jag troligtvis skulle vara inne i stan vid 17, hinna stoppa i mig något att äta och sedan ge mig av till biografen.

Så blev det dock inte. Det hade varit en stor bilolycka på vägen till flygplatsen och trafiken stod länge mer eller mindre still. Det slutade med att jag fick vänta i 2 timmar innan minibussen kom och plockade upp mig. Vid det laget var jag trött och lite sockerhög. Eftersom jag inte hade ätit sedan lunch och bara haft choklad, hade jag ätit det istället. Men att äta choklad på fastande mage blev lite väl sött och jag mådde nästan illa när bussen kom. Klockan hann alltså bli 19.20 innan jag fick något riktigt i mig. Så jag bestämde mig för att vänta med mitt biobesök tills på torsdag istället. Ska ju ändå upp vid 6 imorgon, så kan väl lika gärna passa på att sova ikapp mig lite istället. Jag bor med 2 andra tjejer just nu som är hemskt pratglada och trevliga. En av dem har varit på resande fot i 11 månader och jobbat sig igenom praktiskt taget hela Australien. Hon ska också snart hem, vilket kändes konstigt. Förstår henne precis, men i jämförelse så har inte jag så mycket att komma med. Men vi är alla olika. Vilket i och för sig är tur det. För hur trist hade det inte varit om vi alla tänkte och gjorde samma saker?

AR dag 6 - Kangaroo island

Kangaroo island (med en av de många regnbågar vi fick se)

Klockan 05.45 ringde min klocka idag för att sparka upp mig ur sängen. Idag ska jag till Kangaroo island och min buss skulle komma och hämta mig vid 06.15 ungefär. Jag hade packat allt jag skulle ha med mig i förväg, så var bara att äta frukost när köket öppnade vid 6, borsta tänderna och ge sig ut. Men så fort jag hade fixat min frukost, så stod min chaufför innanför dörren och väntade på mig. Han var 10 minuter för tidig! Så jag fick snabbt sleva i mig min skål med corn flakes, bränna halva tungan på kaffet innan jag gav upp och hällde ut det och sedan ta med mig min macka på bussen. Har nog aldrig ätit frukost så pass fort förut.

Var ett ständigt bytande av transportmedel på den här turen. Först plockades vi upp av en lite mindre buss som körde runt till de flesta hotellen i stan för att plocka upp folk. Den körde oss sedan in till busstationen där en större buss stod och väntade för att köra oss till färjan som skulle köra över oss till ön. På vägen till färjan berättade chauffören lite om områdets historia, som att Adelaide fått sitt namn efter en drottning, att många av de tallträd som växer längs kusten planterades där som nödtimmer till Européernas båtar och att anledningen till att Kängurun och Emun är på Australiens emblem är för att de är de 2 djur som det sägs inte ska kunna gå baklänges (och därför är perfekta symboler för Australien som land). Under resans gång hade vi mer eller mindre ständigt ett regnmoln framför oss och med solen i ryggen blev det att vi såg otroligt massa regnbågar i alla former och storlekar. Jag tror på de första 4 timmarna sedan vi åkte från Adelaide såg vi 10 regnbågar vid olika tillfällen, varav 3 av dem var dubbla. Vid färjan fick vi en biljett som skulle ta oss över till ön och sedan kliva på båten. Resan över tog ungefär 45 minuter. Hade man tur kunde man ibland se valar från båten. Jag såg inga idag, men fick istället se en säl som hoppade längs med båten och en regnbåge till som faktiskt, med hjälp av stänket från båten, gick hela vägen runt. Jag har aldrig sett en regnbåge som gick hela vägen runt fram tills nu och kommer nog inte göra det igen. Sedan pratade jag med en trevlig familj som skulle över till ön på en marknad som de hade var söndag för att köpa honung. Här finns nämligen ett italienskt bi som transporterades hit för 120 år sedan och som idag bara finns här, vilket även gör att deras honung bara kan köpas här.

 Ett Australienskt sjölejon

Stranden där de brukar uppehålla sig, men på grund av vinden så var den ganska säl-tom.

Titta så nära vi kan komma... kan ju nästan klappa de små ungarna

Inget går upp emot att lata sig i solen

Så när vi väl hade kommit över på ön, delades vår stora grupp upp i mindre grupper, beroende på hur många dagar vi skulle stanna. Dagsturen var förstås den lite större gruppen och vi fick en lokal, lite äldre guide som pratade mycket och berättade en massa historier om både honom och hans omgivning (som det verkar finnas en tendens till när man har kommit över en viss ålder). Vi körde ungefär i en timme genom sklerophyll-bush innan vi kom fram till Seal bay för att titta på Australienska sjölejon. Med en guide som tog täten gick vi ner till stranden. De hade byggt en plattform som vi kunde stå på och på så vis komma riktigt nära sjölejonen. De är nära besläktade till hundar och gick faktiskt fram istället för att hasa sig i sanden. Nu var också bästa tiden att komma och titta på sjölejonen, eftersom det kryllade av busiga sälungar som var 5-6 månader gamla och oerhört söta. Där fanns även en del vuxna djur, där honorna vägde mellan 80-90 kilo, medan hanarna var ena riktiga bjässar och kunde komma upp i 350 kilo. De kunde även springa lika fort som en människa, så man ville inte gärna irriterade dem i onödan. Efter att vi hade tagit en massa bilder på sälarna från plattformen, förde guiden ner oss till stranden för att vi skulle komma lite närmare. Så länge vi höll oss bakom den linje som guiden ritade ut åt oss så skulle det inte vara någon fara. Det var dock för blåsigt på stranden, så där var inte så många sjölejon att fota och interagera med. Så vi fick helt enkelt gå tillbaka till plattformen och ta några till därifrån istället.

Efter sälarna åkte vi för att få lite mat. Eftersom det inte fanns några bra restauranger på ön, hade företaget som jag åkte med byggt en ganska mitt på. Vi fick jättegod mat. Först fick vi en grönsakssoppa och sedan inlindad kycklingfilé och en Australiensk korv med grönsaksbuffé. Det negativa med buffé är dock att man tar alldeles för mycket mat (man måste ju pröva allt), men det positiva med det var att jag var mätt resten av dagen.

Nästa stopp var i ett koalareservat, men i jämförelse med vad jag har sett de andra 2 turerna var detta inte så mycket att hänga i julgranen. De flesta koalorna satt väldigt högt upp i träden och vi hade 3 stycken unga tjejer med ganska dålig engelska som på sin höjd bara kunde peka ut koalorna åt oss utan att ge oss så mycket information om dem. Inte för att jag behövde det. Har fått mina koalafakta sedan tidigare, men det hade kanske varit kul för de andra som inte har sett koalor att få lära sig lite mer.

 Remarkable rocks

Man kan ha mycket roligt bland klipporna. Detta skulle vara örnhuvudet...

 

 Och detta tyckte jag liknade lite en örnklo

Nästa stora stopp var vid ett ställe som heter ”Remarkable rocks”, vilket är ett par stenformationer som lämnats kvar efter den senaste istiden. Såg ganska roligt ut, för i mitten av ingenstans, mitt ute i den stora sklerofyll-bushen, reste sig en stor platta med ett par gigantiska stenblock ovanpå. De svagare partierna i stenen höll långsamt på att erodera bort, vilket gjorde att många av stenarna hade hål eller, med lite fantasi, liknade olika saker (som en örnklo, eller en kamel). Jag kan tänka mig att som ett barn är det nog väldigt roligt att springa runt och leka bland alla stenarna. Jag tyckte själv att det var roligt att gå runt och förundras över alla grottor och hål som man kunde krypa in i. Men här var också rätt så farligt. Remarkable rocks ligger precis vid havet, med en brant och hal sluttning som leder dit ner och pinas ofta av stark vind och stora vågor. Bara för ett par år sedan hade en i lokalbefolkningen mist livet när han räddade livet på en turist som hade gått lite för nära kanten. Så för att minska på dödsfallen har de satt ut en zon var man får och inte får gå. Så höll man sig bara på rätt sida så var det ingen fara.

Nya Zeeländska sälar som kamoufleras in i bakgrunden (men de är där!)

 

 Admirals Arch

Inte långt därifrån fanns ett ställe som heter ”Admirals Arch” och som håller en koloni av Nya Zeeländska sälar. De är lite mindre och smalare i ansiktet än vad sjölejonen var och inte lika högljudda (sjölejonen skällde rätt så mycket när vi var där). De var dessutom inte lika aktiva, men det kanske berodde på att dagen började närma sig sitt slut och att det var dags för sälarna att gå och lägga sig. Men den ”arch” som fanns där var verkligen fantastisk. Och långt in i framtiden så kommer den att kollapsa och bilda en ny ö utanför Kangaroo islands kust.

Så mycket mer hann vi inte. Klockan började närma sig 17 och solen hade nästan hunnit gå ner. Det blev ett litet stopp vid turistinformationen i början av Flinders park (som var den nationalpark vi precis hade besökt) och sedan körde vi raka vägen mot båten. Och innan båten hade kommit in fanns det tillräckligt med tid för dem som ville att köpa middag i den lilla restaurangen som fanns längs med piren. Jag hade med mig mat som jag sedan åt på båten, så istället tog jag tillfället i akt att ta en liten promenad på byn och bara andas lite. Resan hem sedan hände inte så mycket mer. Vi delades på nytt upp beroende på vart vi skulle på en stor och en liten buss (jag hamnade i den lilla). Däremot, när vi precis hade kommit tillbaka in i Adelaide och kanske 5 minuter från det första stoppet, fick bussens lilla släpvagn som hade alla resväskorna punktering. Så där fick vi sitta i kanske 15 minuter (vilket inte var så länge) och vänta på att få komma vidare. Särskilt en tant blev hemskt irriterad och tjatade om och om igen om sitt bagage. Nåja, vidare kom vi i alla fall till slut och jag blev en av de sista som släpptes av. Men det gjorde inte mig någonting. Någon måste ju vara det. Klockan var 22.45 när jag kom tillbaka till mitt hostel igen. Vilken dag det har varit!

AR dag 5 - Adelaide

 

Adelaide

Deras matmarknad

Varför fick jag för mig att ta nattbussen till Adelaide var en så lysande bra idé? Hur man än gör så får man nackspärr. Men jag sov trots allt bättre än vad jag först trodde. Jag vaknade ungefär en gång i timmen för att byta ställning. Men till slut kom man ändå fram och klockan 6 på morgonen stod jag på Adelaides busshållplats. Min incheckningstid var inte förrän vid 10, men då jag såg att de öppnade sin reception vid 6, tänkte jag att jag alltid kunde gå och lämna mina saker där och sedan gå ut på stan för att hitta lite frukost. Men de var snälla och lät mig få äta av frukosten även denna första morgon. Framförallt kaffet var väldigt välkommet.

Eftersom de skulle städa rummet, kunde de inte ge mig nyckeln förrän efter 12. Så vid 8.30 gick jag ut på stan för att se vad jag kunde hitta. Jag hittade ganska snabbt deras matmarknad som var öppen tisdag till lördag. Den skulle visst vara en av de största i det distriktet. Efter att ha strosat runt där en liten stund, gick jag in till centrum och promenerade längs shoppingdistriktet. De sträckte sig kilometervis kändes det som och var mycket bättre utformat än i Melbourne. Gågatorna var stora, vilket gjorde att det inte kändes särskilt trångt fast där var mycket människor, och affärerna var utplacerade lite efter genre (kläder, skor och liknande i ena änden och alla caféer och juvelerare i den andra) vilket gjorde det lätt att hitta. Efter att ha gått runt på stan ett tag, gick jag sedan ner en gata till där stationen, universitetet och alla museer låg. Jag gick in på stadsmuseet som hade en rätt fin utställning om aboriginerna. Det enda trista med museet var att det kändes lite omodernt. Där stod inte så mycket om vad det var man tittade på eller historien bakom föremålen, vilket man kunde sakna på vissa ställen. Men museet var gratis, så man kunde inte direkt klaga.

När jag kände mig färdig med museet hade klockan slagit 11.45 och det kändes som en bra tid att gå tillbaka till hostellet för att se om man kunde få sin nyckel. Det gick bra och det var rätt så skönt att få ställa in sina saker på rummet. Som en extra liten bonus hade de lagt en mintkaramell på min kudde, vilket var en söt liten omtanke. När allt var iordningställt och jag hade fått i mig lite lunch frågade jag killen i receptionen om han kunde rekommendera något som jag kunde göra de nästkommande 3,5 timmarna. Det visade sig att det mesta som fanns att se i stan hade jag redan sett och det enda han kunde rekommendera mig var china town och kanske lite fika i botaniska trädgården. Så jag gav mig av på en ny liten promenad på stan.

 China town. Alla 3 städerna hade ett litet China town, vilket visar hur mycket asiater som bor här.

Eftersom China town låg bredvid matmarknaden, passade jag på att köpa lite frukt som jag kunde äta i botaniska trädgården sedan. China town gick jag mest igenom. Det var i princip bara en liten bakgata. Jag började sedan dra mig ner mot floden som flöt igenom staden och som senare skulle leda mig till trädgården. På vägen fick jag se en massa regnbågs ”lorikeets” tjattra i träden. De är så fina och färggranna att titta på. Och efter kanske en timmes promenad till kom jag fram till trädgården där jag letade upp en trevlig liten bänk under ett stort träd för att pusta lite. Det var inte förrän jag tappade lite skräp på marken och jag böjde mig ner för att plocka upp det som jag kände hur pass mycket jag gått de senaste 2 dagarna. Fy vad ont jag hade i rumpmuskeln! Det var knappt så att jag lyckades plocka upp mitt skräp, vilket var ganska så roligt. Och när man väl har börjat tänka på det, är det svårt att sluta.

Ett väldigt intressant träd med väldigt stora rötter

Deras botaniska trädgård var rätt så fint faktiskt. De hade ett jättestort växthus där de höll alla möjliga sorters palmer och regnskogsarter och ute i trädgården hade de långa alléer med träd i alla möjliga former och storlekar. Men vid det här laget var jag ganska trött och stannade inte så länge. Var tillbaka på mitt hostel vid 15.30 ungefär, tog en kopp thé, duschade och hade ett knakigt samtal med Max (hade gratis internet, men det kom och gick som det ville om man inte satt i vardagsrummet... men det gick inte eftersom de hade ”happy hour” och det var ganska så bullrigt). På kvällen sedan tittade jag på den nya Sherlock Holmes – filmen och skrämde nästan slag på en av tjejerna jag delade rum med då hon inte såg att jag låg i sängen förrän filmen var slut och jag skulle gå tillbaka med den. Jag väntade med att gå och lägga mig tills klockan slo
g 10. Sedan kunde jag med gott samvete lägga mig och sova gott. Kanske var det inte så illa att jag åkte buss ändå. För nu blev det liksom lättare att gå och lägga sig tidigt.

AR dag 4 - Melbourne

 En av Melbournes stora gator

Har bestämt mig för att titta på stan idag, eftersom jag ska åka nattbuss till Adelaide ikväll. Blir säkrast så att inte ha något särskilt planerat. Så det var bara att äta frukost, packa ihop sina saker, ställa dem i förrådet och ge sig ut på stan. Jag började med att gå till hamnen för att sedan följa deras flod, Yarra river, in till staden. På vägen gick jag förbi en stor arena, en av många som ligger lite utströdda längs med hela staden och som har flera event flera gånger i veckan. Denna tror jag kunde hålla 50 000 och hade matcher upp till 3 gånger/vecka.

Hamnen var ganska mysig och jag promenerade längs de obligatoriska palmbeklädda gator som ofta finns längs med strandpromenader. Det var ganska molnigt, men en behaglig temperatur som gjorde det lätt att promenera. Jag hade länge floden på min högra sida och staden med sina höga skyskrapor på min vänstra. Efter kanske en 40 minuters promenad kom jag fram till Crown casino, vilket är världens största casino och som sträcker sig över 2 kvarter med underjordiska gångar under vägarna. På kvällen ska det visst tändas eldkastare var heltimme längs med floden, men det fick jag aldrig tillfälle att se. När jag ändå var i området, passade jag på att gå till Southern cross station och kolla in deras skåp där jag kunde förvara min resväska. För efter att jag hade sett mitt hostels förråd, så hade jag inte velat lämna min väska där för en vecka. Praktiskt taget vem som helst kunde gå in där och sno ens väska.

Lunch intog jag i botaniska trädgården. Inte så mycket att se så här under vintertid, men där var ett par intressanta fåglar (papegojorna kan man ju aldrig tröttna på) och en massa äldre par som satt på olika bänkar och höll varandras händer. Var rätt så mysigt att se. Med en full mage gick jag sedan in i staden för att se vad jag kunde hitta inne i centrum. Men väl inne i centrum insåg jag något som man gör då och då när man är inne i en stor stad. Det är där man inser om man är en storstadsmänniska eller av en mer lantlig natur. Jag är DEFINITIVT inte en stadsmänniska! Det var trångt, mycket folk som knuffades och skulle fram oavsett vad. Och där stod jag i mitten och var mer eller mindre i vägen vad jag än gjorde. Så jag höll mest i min väska och gjorde vad jag kunde för att ta mig fram. Jag ville bara bort från vimlet helt enkelt.

 Royal exhibition museum

De hade en jättefin gammal "citatmaskin som vevade runt på museet. Den översta var min favorit.

En av många spårvagnar

Så vart går man för att få lite lugn och ro? Jo till Melbournes museum så klart. Och i samma vepa kunde jag även checka av ett UNESCO-område, nämligen ”Royal exhibition museum och Carlton gardens”, känt för att hålla en av de första och största industriella utställningarna från 1880-talet. Museet var inte så dåligt det heller, förutom att jag kunde ha gått in gratis om jag hade kommit ihåg att ta med mitt studentkort (nu fick jag betala 10 dollar, vilket i och för sig inte är så farligt ändå). De hade en intressant utställning om människohjärnan när jag besökte det, med en spännande avdelning inriktat på drömmar. Bland annat kunde man lägga sig i en drömsimulator och gå igenom sömnens alla stadier, vilket var spännande. Sedan hade de på andra sidan en avdelning om människokroppen, med en inriktning på hela vår reproduktionsförmåga och förlopp vilket också var... eehh... intressant.

Jag spenderade kanske 2,5 timmar på museet innan jag gick ut och bestämde mig för att hoppa på en gratis spårvagn som gick runt stadskärnan. Samtidigt som den gjorde det, hade de en berättarröst i högtalarna som berättade om de viktigaste platserna medan vi åkte förbi. Och som en extra bonus, stannade den mer eller mindre utanför mitt hostel. Vid det laget var det mer eller mindre dags för mig att gå till stationen för att låsa in min väska. Där kommer den att ligga tryggt och säkert och så slipper jag släpa runt på den under resten av min resa. Så något lättare och efter att ha satt i mig lite mat, gick jag till bussen. Det skulle ta 8 timmar att åka till Adelaide och jag var beredd på att det skulle bli ganska kämpigt. Det var dessutom full buss, vilket gjorde det ännu lite mer obekvämt. Jag hamnade bredvid en asiat som mest höll sig till sig själv, vilket var ganska skönt. Jag var själv rätt så passiv och inte särskilt pratglad. Första timmarna visade de en film som handlade om en rysk och vacker kvinnlig spion med mycket skjuta skjuta och annan action. Typisk killfilm egentligen som var ganska intelligensbefriad, vilket i och för sig var rätt så skönt. Jag var inte så sugen på en djup film. Och vid 11.00 ungefär stannade vi till vid en bensinmack där man kunde köpa lite mat och sköta sina bestyr. Var rätt så skönt att få borsta tänderna till exempel. Men nu får vi se hur mycket jag lyckas att sova.

AR dag 3 - Great ocean road

Åh, det är svårt att vara tyst när man ska upp tidigt och det är mörkt i rummet och man är fortfarande lite sömndrucken. Var tvungen att gå upp klockan 6 i morse för att göra mig redo för äventyr nummer 2: Great ocean road med de 12 apostlarna i slutet. Minibussen hämtade mig klockan 7.05, så jag hann precis slänga i mig en macka och köpa en kaffe innan jag var tvungen att gå ut. Det var visst många turer som gick samtidigt. Det kom fram 3 stycken olika chaufförer och frågade mig om jag skulle med dem innan min, Andy från Bunyiptours kom och plockade upp mig. Sedan ägnade vi de nästkommande 30-40 minuterna med att åka runt i cirklar för att hitta ett hostel som det senare visade sig ligga i andra änden av gatan. Typiskt.

Vi var nåågot fler idag. Faktum var att vi var full buss (alltså 22) som åkte på rundturen idag och bestod bara av folk som var yngre än 27. Det blir alltid lite annorlunda då. För det första verkar intresset för de fakta som guiden ger ut inte tas emot lika entusiastiskt som när det är lite mer blandat mellan unga och gamla. Eller så är det kanske bara som det verkar.

Det blev mycket bussåkande idag. Vi skulle köra hela 55 mil för att både komma dit och tillbaka, med några mindre stopp längs med vägen. Jag kände att min sömnskuld började trycka på lite väl. Det är något konstigt med sängarna. Kan inte få ro helt enkelt. Eller så är det en blandning av att jag fortfarande är så uppspelt över min resa, att snart få åka hem och att folk var ganska högljudda i korridoren långt in i natten. Så det blev att jag sov en del när jag kunde hitta en skön sovställning (dumma bussar som inte har något nackstöd... varför har de inte det för?). Men den första timmen var det i och för sig inte så mycket att se. Men sedan kom vi till Torquay, staden som är starten för ”Great ocean road” och födelsestaden för en hel del surfing-märken visade det sig. Men sedan bar det av på allvar och in på ”Great ocean road”. 

 Bells beach

Välkommen till Great ocean road

Första biten åkte vi dock inte så långt. Kanske 15 minuter in stannade vi längs Bells beach, en känd surfingstrand, för lite morgonfika (kaffe och en liten kaka). Under högsäsong och rätt förhållanden brukar här krylla av entusiastiska surfare, men idag var det inte riktigt rätt väder. Där var kanske 4 som försökte eller väntade på bättre tider, men det såg ut som att de kommer få vänta ett litet tag till.

Efter Bells beach började turen på allvar kändes det som. Vi körde längs med havet mer eller mindre hela tiden och upp och ner för olika klippor och kullar som gick längs med vägen. Det var riktigt fint stundvis. Solen tittade fram emellanåt och gav liksom lyster till klipporna och havet. Efter någon timmes körande kom vi fram till Lorne, där vi tog ett litet stopp för att sträcka på benen och för att beställa mat till oss vid en fyr som vi skulle besöka lite senare. Lorne var ett typiskt ställe som alla Melbournes studenter åkte till för att lätta på trycket efter tentaperioden, så här var rätt så många barer för att vara en så pass liten by.

 

 Crimson rosellas

Jag med en nyfiken kings parrot

"any food for me?"

En timme senare stannade vi till på ett annat litet ställe som i sig inte var mycket mer än ett litet café mitt ute i ingenstans, men som hade blivit känt för alla sina papegojor som var ganska så vänliga om man säger så. Det dröjde inte länge efter att vi hade stigit av bussen innan en massa färglada små papegojor började flocka sig runt oss för att se om vi hade något gott att äta. De två vanligaste som kom var ”Crimson Rosella” och ”kings parrot”. Och de skojade inte när de sa att de var vänliga. Inte långt därefter började de sätta sig på alla möjliga ställen, som någons axel, någons arm eller, favoritstället, på huvudet. Vi hade mycket roligt åt de små liven, fram tills vår chaufför sa att vi fick vara lite försiktiga då vissa av dem hade salmonella. Då blev de plötsligt inte lika roligt när de satte sig på en.

 Fyren vid Cape Oatway

Tarzan-koala

Så efter ÄNNU en timme (jodå, mycket körande blev det), vid 13 ungefär, var vi framme vid fyren för att äta lunch. Man fick antingen välja mellan lite Australiensk korv eller falafel, med tillhörande pastasallad och grönsallad. Jag tog falafel, vilket var helt okej. Jag var mest glad att få någonting i mig. Efter maten stegade jag bort till fyren för att ta lite bilder och titta ut över havet. I fyren satt en fyrvaktare som försökte skoja med mig, men som passerade rätt förbi mig (han frågade ”whe're you from? Och när jag sa ”Sweden” så sa han rätt sarkastiskt ”never heard of the place”. Jag förklarade då var det var... kan inte läsa sarkasm alls...) Men när jag var på väg ner fick fyrväktaren ett radiomeddelande och vände sig sedan till mig och frågade ”Do you wanna see a whale?”. De hade nämligen siktat en knölval i området. Jag fick låna hans kikare och inte långt därefter fick jag se knölvalen göra en fantastisk backflip. Så himla häftigt! Jag var så till mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, än mindre ge kikaren till någon annan. Men förr eller senare måste man ju åka vidare... mycket kvar att se än. Men himla kul att se en val. Vilken bonus! Innan vi åkte vidare stannade vi till precis innan den stora vägen för att titta på alla koalor de hade längs med vägen. Jag trodde koalor var sällsynta innan jag kom hit, men i Victoria är de nästan på gränsen till för många, vilket leder till att de håller på att ta kål på många av eukalyptusträden då de äter upp alla löven så att träden inte kan andas längre. Det verkligen kryllade av dem här och man kan förstå vilka problem de kan vara. Vi hittade en liten Tarzan-koala som svingade sig från en gren till en annan. Var ganska kul att se.

 Apostlarna!

Och till slut, vid 15.45 ungefär, kom vi till dagens höjdpunkt. De 12 apostlarna! Man fick gå under vägen och kanske 5 minuter för att ta sig ut till utsiktsplatsen, men när man väl fick se dem var de helt fantastiska. Jag hade dock hoppats gå längs med stranden för att se dem. De hade varit väldigt häftigt. Men på grund av säkerhetskäl (var ganska branta klippor och ofta ganska höga vågor) så gick inte det. Men det var häftigt från en höjd också och med solen som höll på att gå ner i bakgrunden. Känns coolt att ha sett dem på riktigt och inte bara på kort. Och för en gång skull kändes de STÖRRE i verkligheten än på bild.

 Loch Ard gorge

Innan solen gick ner tog vi vårt sista stopp 5 minuter längre bort vid Loch Ard gorge för att se apostlarna från en liten annan vinkel och se lite fler formationer innan solen gick ner. Det är svårt att låta bli av alla de krafter som formar landskapet och hur varierande ett landskap kan vara.

Sedan var det dags för den låånga resan hem, som raka vägen tog 4 timmar. Då ingick ett stopp i en liten stad på vägen för att handla något att äta och fylla magen med. Jag fick dock vänta lite längre, då jag hade mat som behövdes ätas upp på mitt hostel. Så jag fick nöja mig med ett äpple och lite tidigt fredagsgodis som jag köpte från coles. På den långa resan sov jag mest (som alla de andra), men satt även och funderade på min underbara resa. Jag är nu nere på ensiffrigt och är snart hemma i Sverige igen. Det känns fortfarande så overkligt, men samtidigt så nära. Och imorgon åker jag till Adelaide redan, min storstad nummer 2. Fast inte utan att ha en liten rundtur på stan först. Ikväll däremot ska jag sova och förhoppningsvis lite längre. Det börjar kännas i kroppen att jag har sovit dåligt. Vilket bådar gott för resan hem. Då borde jag vara så pass slutkörd att sova på flyget blir lätt som en plätt.